Historia

Att klä väggar med mosaik är en flertusenårig dekorationstradition som med stora steg ökar i popularitet i Sverige.

En mosaik är en dekorativ komposition av enfärgade eller olikfärgade bitar av porslin, sten eller glas som fästs med murbruk, kitt eller cement på ett fast underlag. De första mosaikerna är åtminstone 5000 år gamla. De äldsta lämningarna har man hittat i Egypten och Mesopotamien. Till Italien spred sig mosaikkonsten ca 300 f.kr. Här kunde man snart se mosaik i så väl offentliga som privata byggnader mest på golv, men successivt även på vägg och i valv. Motiven var i allmänhet relaterade till rumsfunktionerna men även mytologiska bilder, lantlivsskildringar, havsmotiv, och årstidsskiftningar.

Under de första kristna århundradena togs mosaik i kyrkans tjänst. Höjdpunkten nåddes i 400 och 500-talets Ravenna, som i vår tid är ett viktigt utbildningscentrum för mosaik. Under den tiden använde man oftast vita och svarta naturformade stenar. Så småningom började man hugga sina bitar av sten, även kallat tesserae. I Venedig började man producera ”glasstenar” kallad smalti, som man kunde behandla och hugga till små bitar. Dessa finns i en otrolig färgskala och än idag används smalti världen över och produceras fortfarande enligt de uråldriga traditionella recepten.

Mosaik fick ett nytt uppsving under jugend epoken bl.a. genom Klimt och Gaudi. Ett gott exempel på ett känt svenskt mosaikalster är Gyllene Salen i Stockholms stadshus av Einar Forseth.